Forserums historia

Historien om Forserum har vi fått av Forserums Hembygdsförening. Texten finns i det 2014 invigda bygde- och industrimuseet i Hembygdsparken som med texter, bilder och föremål berättar mycket mer om samhället.

Läs mer på www.forserum.org

Så började det

Forserum har varit bebyggt och befolkat sedan stenålder. Gravfält från den tiden och från brons– och järnålder finns runt om i bygden. Kyrkbyn som gav socknen dess namn är dokumenterad från 1100-talet, och kyrkans äldsta delar är från den tiden.

Gårdarna där samhället ligger idag var Klockargården, Södergården, Norrgården och Runseryd. De gränsade närmast till byarna Tryggarp, Stenseryd, Gunnestorp och gården Snuggarp.

Från järnålder till mitten av 1800-talet såg Forserum och livet här ut som i de flesta andra landsbygdssocknar i landet. Livet bestod av de små jordbruken, skogen med jakt och sjöarna med fiske. Årstidsväxlingar och soldygn styrde vardagen.

Socknen mötte den första industrialiseringen 1728, då masugnshyttan i Stenseryd byggdes. Det fanns bränneri och tegelbruk i kyrkbyn och jordbrukets kvarnar, benstampar och bysågar använde vattenkraften i åarna.

1800-talet innebar att världen kom närmare. Vägar byggdes ut och ledde några sockenbor ända till Amerika. Förändringar kom, men i lagom takt ända fram till 1864. 

Då kom tåget!

I ett brev från en forserumsbo 7 april 1863 noteras det: “Här uppkommit lantmätare. Man ska dra järnväg”. Södra stambanan mellan Nässjö och Falköping byggdes över Runseryds och Klockaregårdens marker. Här, nära kyrkan och sockencentrumet men på i stort sett orörd mark, anlades en station som fick namnet Forserum efter kyrksocknen. Invigningen skedde den 1 december 1864.

Järnbanan innebar en total omvälvning för den stillsamma kyrkbyn. Runt bangården, länsvägen mellan Jönköping och Eksjö och den forsande Frickaån växte på några få år upp ett stationssamhälle. Nya industrier blev grunden för samhället och den stora bobinfabriken grundades 1872. 1875 fanns det 117 forserumsbor, tio år senare 601.

Stationssamhället blir eget municipal

1895, trettio år efter järnvägens tillkomst, bor det cirka 1.700 människor i stationssamhället Forserum. Socknen har vuxit från 826 invånare i början av 1860-talet till 2.227 detta år (Nässjö har cirka 3.700 invånare).

Bobinfabrikens drygt 400 anställda producerar sedan 1873 svarvade träprodukter. Företaget driver även en kemisk-teknisk fabrik för tillverkning av kimrök, tjära och ättika.  Industrin som kallas för “Rullen” är därmed en av Smålands största arbetsplatser. Men samhället rymmer fler industrier, bland annat en filfabrik, ett bryggeri, ett sågverk och en träindustri. Statens Järnvägars verksamhet vid stationen är omfattande.

Planerna är stora för det expansiva samhällets utveckling. En hälsostadga har redan beslutats, och tankar om stadsplanering av gatunät och tomter ventileras. Tätorten behöver brandskydd och regler för byggnation och den allmänna ordningen.

Stationssamhället har vuxit ur den omgivande landskommunen och blir på egen begäran ett municipalsamhälle 1891. Municipalet innebär att stationssamhället fungerar som en egen administrativ enhet inom landskommunen med ett antal stadsstadgor som bara gäller där. Organiserandet kostar pengar så det är inte populärt inom kommunen som helhet.

Forserum växer, bebyggelse kommer till och butiker öppnas. Marknaden flyttades redan i början av 1870-talet från Esperyd till Forserum. Industrisamhället har blivit centrum i bygden.

Allt är inte frid och fröjd. Forserum har redan varit med om sin första strejk. 1883 lade 240 arbetare på Bobinfabriken ner arbetet i protest mot lönesänkningar. Drygt en vecka pågick strejken som lockade hit både landshövdingen, kronolänsman och den socialistiske agitatorn mäster Palm från Malmö. Strejken gav arbetarna en liten arbetstidsförkortning och lönesänkningen blev mindre.

Brandkatastrof

Små samhällen med träbebyggelse drabbas vid den här tiden ofta av förödande bränder. Forserum är inget undantag. 1895 drabbar katastrofen när Bobinfabriken brinner ner och samhällets hela existens är hotat. Men fabriken byggs upp på nytt, om än med färre anställda. De som inte fick vara med startar nya småföretag. Den tekniska fabriken som också strök med i branden ersätts av en helt ny industri: Svenska Compo Board.

Kristider möts med Forserumsanda

Vid mitten av 1930-talet är Forserum en etablerad järnvägs- och industriort, med traditioner inom både metall- och träindustri. Vågar, bobiner, yxor, filar, svarvade träprodukter, klädhängare, rullgardiner och även torvströ sprids ut över världen via järnvägsstationen, bland annat genom Oscar Ahréns postorderföretag i Stockholm. Oscar föddes i Kanarp strax utanför samhället och växte upp i Forserum.

Tätorten ingår som municipal i Forserums kommun. Den beskrivs av samtida som “en idyll” och ett “industricentrum”. Den industritäta, kilometerlånga Fabriksgatan vid stambanan är ortens pulsåder och här skapas den välordnade stadsplanen: arbete söder om järnvägen, bostad och fritid norr om järnvägen.

Invånarna är vana vid hårt arbete och att det inte alltid lönar sig. Flera stora industribränder har inträffat och under både tjugotalet och trettiotalet sveper världens svåra ekonomiska kriser över orten. Forserum drabbas som alla andra industriorter. 1931 läggs Bobinfabriken ned och 150 anställda blir arbetslösa.

Det är svåra tider. Arbetarkommissionens nödarbeten ger liten hjälp. Samhället överlever återigen genom att många friställda slår sig ihop och startar nya småföretag. Mitt i kristiderna blir företagen fler. De är mindre, men lokalt ägda och uthålliga även i besvärliga tider. Antalet sysselsatta i samhället växer under trettiotalet och på fyrtiotalet råder det brist på arbetskraft.

1936 flyttar Werner Svensson sin träindustri tillbaka till Forserum från Äng, och börjar bygga monteringsfärdiga hus, förutom inredningssnickerier. Tre år senare levererar företaget sitt etthundrade hus. 1943 omvandlas företaget till AB WST-Hus som blir ett av ortens största företag med över 300 anställda. Dörrtillverkningen finns än idag, men nu heter företaget Jeld-Wen. Varumärket Swedoor lever kvar.

En vital 150-åring i drömläge 

Idag är Forserum inte längre egen kommun. 1952 lades municipalsamhället, landskommunen och Barkeryds socken samman till storkommunen Forserum. Redan 1970 var den dock för liten. Tillsammans med Nässjö stad, Bodafors köping samt landskommunerna Norra Sandsjö, Solberga och Malmbäck går Forserum upp i den nybildade Nässjö kommun 1 januari 1971. Före kommunsammanläggningen sker en stor förändring av tätortens centrum.

Nu kommer Centrumplan, Allianskyrkan och de trevånings storhusen till. Forserums centrum får den utformning vi ser idag. Nästa stora förändring kommer 1992 då riksväg 40 får en ny förbifart mellan Nässjö och Öggestorp och genomfartstrafiken upphör. Ungefär samtidigt stannar tågen på nytt vid stationen och Forserum får en omfattande pendeltrafik åt både öster och väster.

Forserums industritraditioner går vidare både inom metall- och träindustri. Bobinerna är borta, liksom yxorna, rullgardinerna och tvättklämmorna. Vågarna, filarna och klädhängarna lever kvar men nu i nya företag på andra orter. Mångfalden bland ortens produkter är fortfarande omfattande. I samhället produceras nyttigheter i trä, metall, glas, sten, gummi, plast och textil.

 

2014 fyllde stationssamhället 150 år. Idag utmärks industriorten av att företag flyttar hit. De lokala företagen växer lugnt och stadigt. Läget mitt i sydsverige vid Riksväg 40 och stambanan, femton kilometer från E4:an är ett drömläge i tiden.

Med historien i ryggen blickar Forserum framåt.